Känner världens saknad, men du sitter alldeles bredvid mig. Du betyder och jag tackar vem som helst för att du finns i mitt liv. Tack, thank you, gracias, merci..
Var i skolan idag, lektion, håltimme, lunch, lektion, rast, lektion, håltimme, lektion, slut. Gick mot station med Dominique och sen åkte jag hemåt. Träffade på Karin på bussen och pratade med Rafik i telefon.. fick också reda på en sak som var mindre kul.
Träning.. hejdå kropp. Ont i magen och vill bara mysa med baby och somna med tårar i ögonen och knölen i halsen. Me not like it..

Hon är stark, men hon orkar inte bära på det som karvar djupt i hennes kropp. Hon orkar inte bära på hennes vrede, hennes sorg. Hon anklagar ingen, för hon vill inte att de ska bära hennes tyngder. Men ingen skulle orka ändå. Hon blundar och tänker på hennes enda mirakel, en enda som tar tag i hennes ansikte och formar en varm skål, där hon kan lägga sina drömmar.
Mardrömmarna sträcker sig, snart ska hon våga möta sin spegelbild, inte långt kvar nu..
Hon vill glömma, men de låter henne inte glömma. Hon ska kuva minnena och sedan gå vidare. De säger att hon ser lycklig ut när hon målar, smärtan gräver.

Minnen, från universum där hon svävade ofödd. Hon tror att det är dit hon vill återvända. Hon vet inte om hon vågar leva i världen utanför. Den kalla, mörka, falska och skyldiga världen.
Hon blir inte bättre, ah nej.. hon blir bara värre.



Tandborste, tandkräm.. måste borsta tänderna.
Hejdå.

/Nora Parisa